Göteborgsvarvet 2010 – Att göra en Björn Dählie vid målgång

Efter en lång vinter med relativt mycket träning så var det då äntligen dags för Göteborgsvarvet igen. Tredje gången i ordningen för Sillstryparens del. Ambitionsnivån har stegrats stadigt under våren och kroppen har känts riktigt bra under hela perioden. Första bakslaget kom dock under föregående vecka då jag drabbades av en ihållande och besvärlig förkylning som gjorde att jag var tvungen att vila ett antal dagar förra veckan, vilket inte alls var bra. Varvsveckan inleddes i Norrtälje där förkylningen övergick i pollenbesvär (något som jag inte haft tidigare) i kombination med lite kvarvarande förkylning, så jag var väl inte helt nöjd, men springa varvet det skulle jag göra i vilket fall. Hoppades hela veckan på ett väderomslag, men så blev inte fallet.

Det var skållhett redan vid start och jag hade fyllt på med mycket vätska under dagen, men visste att jag skulle få lida rejält ändå under loppet då jag är riktigt värmekänslig och springer bäst när det är 10-12 grader. Nu var det 26 grader i skuggan, i solen vill jag inte ens tänka på hur varmt det var denna dag. Göta Älvbron skördade många offer och där försökte jag öka steglängden, men benen var som betong och man vaggade av och an uppför bron. När jag passerade på Avenyn orkade jag inte ens titta på publiken, utan försökte bara fokusera på att springa rakt fram. Under de varv som jag sprungit tidigare så har jag inte behövt stanna vid varje vätskestation, men i år var jag tvungen att stanna vid varje och dricka rejält med vatten, annars hade jag gått in i väggen på Hisingen.

I mål kom jag på en sluttid över 1.50, vilket man tidsmässigt inte var speciellt nöjd med, men det fanns helt enkelt inte krafter till mer igår. Fick gradvis sänka ambitionsnivån under loppet och hoppades till slut att jag skulle ta mig under 1.50, men det gick inte det heller tyvärr.

195 cm och 90 kg är väl ingen fördel när det är varmt. Man kan ju bara lida med de som har än mer kilo att bära på samt är betydligt sämre tränade än mig. Steglängden brukar vara till min fördel, men när benen kändes som telefonstolpar efter 7-8 km då handlade det bara om pannben och åter pannben resten av loppet. Kan inte påstå att jag hade någon särskild schackningsperiod under loppet, utan hela loppet var tungt rakt igenom. Man kom inte riktigt loss och värmen i Slottsskogen var inte att leka med. Många led i värmen idag. Det var inga leenden och skratt på Hisingen i år, utan folk försökte kämpa sig runt så gott de kunde. Ambulanser körde in bland oss löpare och man kunde se utslagna löpare längs med Hisingen, vilket kändes otäckt.

Vid målgång var man totalt ras och ville helst av allt bara sjunka ihop och göra en Björn Dählie, men fick efter funktionärernas tillrop hasa mig bort till ett staket där jag stod i x antal minuter ovetandes om vad som hände runtomkring mig. Kexchokladen och bananen sveptes i ett huj innan man travade bort för att hämta ut sin väska för att kunna ta en välbehövlig dusch.

Kvällen avslutades hos kusinen med trevligt sällskap. Ett par kalla öl, tortellini, pizza och scones var precis vad kroppen behövde efter loppet!
Många kändisar hade det tungt också. Kajsa Bergkvist bröt, Stefan Holm kom in på en tid över 2 timmar och flera andra kändisar besvärades också av värmen. TV-profilen Rickard Olsson var en bra bit över 2.10. Bäst bland ”de kända” var Yannick Tregaro som sprang in på 1.22 ca, vilket gav honom en plats kring 150 totalt, vilket är riktigt imponerande. Förvisso är han byggd som en kenyan och väger nog kring 65-70 pannor, så han har väl en fördel där ja. Claes Runheim som är chefredaktör på tidningen Runners World slet också ont och hamnade på en tid kring 1.30. Han filmade hela loppet med videokamera. Kika in på http://www.runnersworld.com/ för att se reportaget från loppet. Bland mina bekanta var det också några som bröt, ett par som slet styggt samt några som lyckades bra trots allt.

Idag känns kroppen trots allt ganska bra och det får man väl tacka den goda försäsongsträningen för, då jag genomfört relativt många längre distanslopp ensam samt tillsammans med andra löpare. Bara att ta nya tag och hoppas på ett mildare klimat nästa år så att man kan komma ner på bättre tider igen.

Simma lugnt!

//Sillstryparen